Klassen är ute på äventyr.
Var i Stockholm en stund.
Dag 1 bestod av bilåkning och besök på kansliet.
Dag 2 bestod av riksdagsbesök, lunch och besök på CAN. Även en massa tid och ork gick till att springa runt i snöstormen och bli kritvit. Även väldigt blött.
Jag åker hem med dyngsura skor, de gör de flesta, inte bara jag.
Men det känns okej ändå.
Det ändå som känns är avståndet hem.
Att få ligga i sin bäddade säng står högre än någonsin just nu.
Avstånd.
Det känns hela tiden.
Har avstånd till så mycket.
Till herr C.
Till herr A, fast inte så mycket som jag skulle vilja, det är skillnaden.
Har avståndet hem.
Hem till det gamla,
till mor & mina bröder.
Fast min pappa bor bredvid dem känns han längre bort än någonsin.
Vet inte om han kommer tillbaka.
Längtar efter mormor.
Finaste mormor som ringde igår kväll för att tacka för mitt vykort.
För att berätta om vad som händer och har hänt
För att berätta att hon fortfarande har ont, och att hon ser fram emot att se mig i jul.
Vill hem till henne. Även om hon babblar hål i huvudet på mig.
Ta hand om henne och alla andra och alla runt i kring det och läka alla sår och de andra onda tingen!
Men jag är här.
Ska egentligen tänka på mig.
Men det gör jag inte.
Och i samma takt som det andra blir som det blir, mår jag lite sämre efter tiden som går.
