Ett ställe för mig att skriva ut lite av tankarna i världen. Poesi, kärlek, pluggeri. Om massa böcker och en hel del musik. Att överleva utan Arken, men också om att föra den vidare.
Du är välkommen hit. Vem du än är.

Återigen, återgiven inte givet.

Jag är tillbaka.
Fast inte på banan riktigt.
Tre universitetsdagar och jag är ganska slutkörd.
Men, jag hängde med.
Jag förstår.
Det känns som om det kan funka.

Det sitter en äldre man på en stol framför mig. Han har en kundvagn med sig in.
Vi sitter vid samma fönster båda två. 
Baristan talar med honom, han är uppenbarligen en stamkund.
Han har varit frånvarande en vecka,
sjukhuset har han varit på.
Problem med hjärtat, vatten i lungorna och benen.
Han måste ringa hemtjänsten,
annars kommer han inte hem,
han orkar inte bära sin matkassar han har i kundvagnen. 
"På sjukhuset blir man bättre, sen kommer man hem, blir sämre, och får åka in till sjukhuset sen igen."
Fast det tar så lång tid för dem att komma ibland, hemtjänsten alltså. Ibland flera timmar. Men han väntar ändå med att ringa, för han måste vila ut en stund först.

Han säger att det inte gör någonting om han dör. Det blir bara mindre kaffe sålt då. Ingen kommer sakna honom. 

Det är sådant här som bevisar att man inte är ensam om att känna sig ensam. Även ett bevis på att det finns de som är ensamma, men de har trots allt kanske en anställd på ett fik, som ser den varje dag, och trots allt kanske har en vänskapsrelation med den ensamme.

Vi talade en stund, den äldre mannen i och jag. Jag berättade om universitetet och vart jag kommer ifrån. Mannen sa att han tycker synd om ungdomar och att han tror det måste vara så svårt med all arbetslöshet. Sen pratade vi om ost. 

Trots sin situation är det andra han tänker på. Han ser inte sin situation som svår. Det är synd om ungdomarna mer säger mannen. 

Det är väldigt fint av honom på många sätt.



2413.3

Spillde ut mitt hjärta på ett rutigt papper. 
Du känner inte för mig det jag känner för dig.
Men det gör ingenting. 
Ingenting alls. 
Jag trivs bra som det är ändå.
Tänkte bara ta chansen. 


2013.3

This is your captain speaking.

Tanken slog mig just att han är så vacker.
Varför vet jag inte.
Jag kom på det nu.
Ska jag säga det till honom?

Vill ha dig i mörkret hos mig,
tiden står still när vi rör vid varandra.
Hjärnan repeterar och repeterar.

Jag förstår inte varför just nu,
och varför jag bara kan glömma alla andra,
tack vare dig.
Förvirringen, över att vara kär i dig.

Ta mig samman.
Borde det.
Ska våga precis som R gjorde.
På fredag om du är vaken...

Vill tillbaka, vill nu, när jag är stark.
Jag ska för första gången i mitt liv,
erkänna min svaghet.
... då ska jag gå till dig så fort jag kommit hem.

Tänker inte ens packa upp.
In genom porten, lämna sakerna och sen gå.
Tar risken då. 

Risken är att jag dagen efter på min födelsedag,
kommer vara förstörd och sårad.
Inte tveka nu, inte tveka nu. 




Hej, du jag..
Okej, såhär...
Jag saknar dig när jag inte är här och
jag är ganska säker på att jag är kär i dig,
sånuvillmestgedigenpussochsenspringaförmitthjärtasliv!

1813.3

Captains logg.

Kära läsare,
jag fyller 20 år.
Snart.
TJUGO,
långa år.
Har ännu inte funnit livet.

Är kanske kär.
Jag är nog kär.
Funderar på om jag vågar ta chansen.

Live long and prosper!

Nu är det plötsligt mars.


Om när som helst fyller jag tjugo år.
20.
Är i kris.
Tänker för mycket.

Accepterar fortfarande inte att K är död.

Vill inte flytta hem när tiden på detta slott är slut.
Vill inte tillbaka.
Vill vara kvar här nere.
I söder.
En flyttfågel som inte flyttar tillbaka.

Vill få ordning på livet.
Jag hade det ett tag.
Men nu är det för mycket att göra.
För mycket att hålla ordning på.

Tror dessutom jag är kär.
Fan.
Måste jag alltid hamna här?
Att vara kär och inte våga säga det.
Inte våga göra någonting av det.


Har börjat spela klarinett igen.
Det gjorde mig lycklig.
Har tydligen inte glömt så mycket som jag trodde.

Nu ska jag glömma bort mitt liv till jag kommer ihåg det nästa gång.

Verkligheten

Vill att verkligheten ska sluta finnas ett tag.
Vill gräva ner mig i en fiktiv värld.
Orkar inte ta tag i livet och allt.
Vill inte acceptera att K är borta från jorden nu.
Tror att han kommer ringa vilken sekund som helst,
vill att han ska göra det.
Snälla, snälla gör det.

Allting i min värld snurrar runt mig och går inte att ta tag i.
Det går inte att planera, sortera, räkna ut och strukturera.
Det går inte att få ihop.
Kommer jag falla ihop igen? 

Är rädd för att krascha in i tegelväggen igen.
Slå själen sönder och samman, när jag ännu inte hunnit laga den helt
sen förra gången.
Klarar jag det här en gång till?

20:54, tisdagskväll.

Glädje, lycka och hopp slutar med
insikt, ilska och en stressad kropp. 

Ska göra det, 
göra det,
göra det,
göra det,
göra det,
det, 
det, 
och det, 
också, den uppgiften, 
och fixa det. 

A är borta, men kommer hem. 
Nu vet jag på riktigt att hon fortfarande finns. 
Fast jag visste vart hon var. 
Kändes det inte riktigt sant. 

Checkar av,
fixar, 
gör så mycket av det jag ska.

Offrar möjligheter. 
Ser till att alla andra mår bra. 

Kroppen börjar ta stryk. 
Ryggen knyter sig. 
Inget är bekvämt. 
Huvudvärken och spänningen. 
Hungern. 

Ljusglimtar gör det lite bättre en stund. 

Väljer att offra. 
Men mycket är kvar. 

M är borta. 
Väldigt, väldigt borta. 
Oron när hon 07:00 inte är där. 
Inte heller senare. 
Inget samtal når fram och oron bara växer. 

Kan inte äta, ger upp. 
Måste göra det, blir klar. 
Försöker äta, får i mig en smula. 


Inser att snart kommer jag behöva göra något allvarligt åt detta. 
Vill veta vad som hänt, om M ens existerar fortfarande. 

Får ett förlåt och sorgsen blick. 
Allting brister och all stressen och oron blir till ilska och energin av allt
forsar som niagara ut i kroppen. 
Måste sluta existera en stund. 
Måste bort. 
Känslan av att förstöra för andra infinner sig. 
Händerna skakar av kylan. 
Har ont i hela själen. 

Ska sluta existera för en liten stund nu. 
Bättre så. 


Egentligen 2013-01-14 09:30, cirka.

Jag har mött en sak.
Denna sak gör mig rädd,
den snarare gjorde mig rädd,
nu gör den mig arg.

Jag sa till dig det jag inte ville säga.
Sa samma sak som en gång sårat mig
och nu är tanken på att jag sårat dig
något som sårar mig.
En känsla av felande.
Ilska inombords.

Det värsta är att trots att jag känner mig hemsk,
vill du träffa mig ändå.
"Prata om det".

Det finns inget att säga,
eller jo det gör det,
men inget som kommer ge dig någonting.

Tre minuter av mina tankar. 

2013-01-06 14:51

C-vitamin.
All vitamin.
Kaffe & te.

Försöker jobba på.
Fixa allt.
Ordna allt.
Stressar för mycket.
Har för mycket ångest.
För mycket oro.
För mycket längtan.

Vill bort och tillbaka.
Vill ingenstans.
Vill sova,
göra absolut ingenting.

Vill vara bra,
vill vara duktig.
Inspirera andra.
Vara någon.
Känna mig nödvändig.
Känna att jag betyder.

Istället lyssnar jag på musik & spelar piperoll ages till jag kapsejsar
och blir arg för att inte klarar tidsgränsen.

Någonstans kring Jönköping, någonstans i Sverige

Klassen är ute på äventyr.
Var i Stockholm en stund.
Dag 1 bestod av bilåkning och besök på kansliet.
Dag 2 bestod av riksdagsbesök, lunch och besök på CAN. Även en massa tid och ork gick till att springa runt i snöstormen och bli kritvit. Även väldigt blött.
Jag åker hem med dyngsura skor, de gör de flesta, inte bara jag.
Men det känns okej ändå.
Det ändå som känns är avståndet hem.
Att få ligga i sin bäddade säng står högre än någonsin just nu.

Avstånd.
Det känns hela tiden.
Har avstånd till så mycket.
Till herr C.
Till herr A, fast inte så mycket som jag skulle vilja, det är skillnaden.
Har avståndet hem.
Hem till det gamla,
till mor & mina bröder.
Fast min pappa bor bredvid dem känns han längre bort än någonsin.
Vet inte om han kommer tillbaka.

Längtar efter mormor.
Finaste mormor som ringde igår kväll för att tacka för mitt vykort.
För att berätta om vad som händer och har hänt
För att berätta att hon fortfarande har ont, och att hon ser fram emot att se mig i jul.
Vill hem till henne. Även om hon babblar hål i huvudet på mig.
Ta hand om henne och alla andra och alla runt i kring det och läka alla sår och de andra onda tingen!

Men jag är här.
Ska egentligen tänka på mig.
Men det gör jag inte.
Och i samma takt som det andra blir som det blir, mår jag lite sämre efter tiden som går.