21.39

Ibland önskar jag att när det verkligen är värst,
att jag hade någon här.
Någon som kan hålla om mig hårt.
Torka tårarna, hålla bort skakningarna.
Säga att det är okej,
du är vacker ändå,
det ordnar sig,
det som var var och är inte nu,
du kan det,
du klarar det,
det finns visste möjligheter,
hopp,
lycka,
en bättre värld.
Det blir bra snart.
Snart så, håll ut lite till, snart är din tid.

Men det gör det inte.
Jag håller ihop mig själv.
Håller om medan jag skakar men har inte styrka nog.

Skrapar upp det som finns kvar av mig på egen hand och pusslar om för att se om det blir bättre.

Dagar som tar slut för fort fast man vill det och tvärtom

Allting går så himla snabbt.
Ibland känns det som om studenten är i morgon, men ändå är den så långt borta.
En månad. Allt ska hinnas med, massor. Ibland känns det lite lugnt när man blir av med saker.
Ibland spelar det ingen roll om man lämnar in, det känns ändå som det växer.

Har kommit in i fasen att kunna checka av hela kurser.
Inget mer PA.
Ingen mer matte.
Ingen mer engelska.
Idrotten är borta.
Snart TMS:en och naturkunskapen också.
Till och med svenskan.

Och ändå är det massa kvar.
Vet inte hur jag ska förhålla mig till det.
Vill klona mig själv.
Då skulle jag ju kunna sova samtidigt som jag jobbar på.
Lite mer effektivt också.

Jag känner att ibland vet jag, och ibland vet jag ingenting och tappar fattningen.

Galenskap

Säger hej till världen.

Jag kämpar mest på.
Får konstiga läxor, ska skriva min egen dödsruna.
Blir av med saker. För lite mer ibland.

Saklistan är mest ett monster jag vill springa ifrån.
Det är lite som en mardröm som inte är tillräckligt läskig för att hjärnan ska reagera.

hjälp