20:54, tisdagskväll.

Glädje, lycka och hopp slutar med

insikt, ilska och en stressad kropp. 

Ska göra det, 

göra det,

göra det,

göra det,

göra det,

det, 

det, 

och det, 

också, den uppgiften, 

och fixa det. 

A är borta, men kommer hem. 

Nu vet jag på riktigt att hon fortfarande finns. 

Fast jag visste vart hon var. 

Kändes det inte riktigt sant. 

Checkar av,

fixar, 

gör så mycket av det jag ska.

Offrar möjligheter. 

Ser till att alla andra mår bra. 

Kroppen börjar ta stryk. 

Ryggen knyter sig. 

Inget är bekvämt. 

Huvudvärken och spänningen. 

Hungern. 

Ljusglimtar gör det lite bättre en stund. 

Väljer att offra. 

Men mycket är kvar. 

M är borta. 

Väldigt, väldigt borta. 

Oron när hon 07:00 inte är där. 

Inte heller senare. 

Inget samtal når fram och oron bara växer. 

Kan inte äta, ger upp. 

Måste göra det, blir klar. 

Försöker äta, får i mig en smula. 

Inser att snart kommer jag behöva göra något allvarligt åt detta. 

Vill veta vad som hänt, om M ens existerar fortfarande. 

Får ett förlåt och sorgsen blick. 

Allting brister och all stressen och oron blir till ilska och energin av allt

forsar som niagara ut i kroppen. 

Måste sluta existera en stund. 

Måste bort. 

Känslan av att förstöra för andra infinner sig. 

Händerna skakar av kylan. 

Har ont i hela själen. 

Ska sluta existera för en liten stund nu. 

Bättre så.