Nu är det plötsligt mars.

Om när som helst fyller jag tjugo år.
20.
Är i kris.
Tänker för mycket.

Accepterar fortfarande inte att K är död.

Vill inte flytta hem när tiden på detta slott är slut.
Vill inte tillbaka.
Vill vara kvar här nere.
I söder.
En flyttfågel som inte flyttar tillbaka.

Vill få ordning på livet.
Jag hade det ett tag.
Men nu är det för mycket att göra.
För mycket att hålla ordning på.

Tror dessutom jag är kär.
Fan.
Måste jag alltid hamna här?
Att vara kär och inte våga säga det.
Inte våga göra någonting av det.


Har börjat spela klarinett igen.
Det gjorde mig lycklig.
Har tydligen inte glömt så mycket som jag trodde.

Nu ska jag glömma bort mitt liv till jag kommer ihåg det nästa gång.