Återigen, återgiven inte givet.

Jag är tillbaka.

Fast inte på banan riktigt.

Tre universitetsdagar och jag är ganska slutkörd.

Men, jag hängde med.

Jag förstår.

Det känns som om det kan funka.

Det sitter en äldre man på en stol framför mig. Han har en kundvagn med sig in.

Vi sitter vid samma fönster båda två. 

Baristan talar med honom, han är uppenbarligen en stamkund.

Han har varit frånvarande en vecka,

sjukhuset har han varit på.

Problem med hjärtat, vatten i lungorna och benen.

Han måste ringa hemtjänsten,

annars kommer han inte hem,

han orkar inte bära sin matkassar han har i kundvagnen. 

"På sjukhuset blir man bättre, sen kommer man hem, blir sämre, och får åka in till sjukhuset sen igen."

Fast det tar så lång tid för dem att komma ibland, hemtjänsten alltså. Ibland flera timmar. Men han väntar ändå med att ringa, för han måste vila ut en stund först.

Han säger att det inte gör någonting om han dör. Det blir bara mindre kaffe sålt då. Ingen kommer sakna honom. 

Det är sådant här som bevisar att man inte är ensam om att känna sig ensam. Även ett bevis på att det finns de som är ensamma, men de har trots allt kanske en anställd på ett fik, som ser den varje dag, och trots allt kanske har en vänskapsrelation med den ensamme.

Vi talade en stund, den äldre mannen i och jag. Jag berättade om universitetet och vart jag kommer ifrån. Mannen sa att han tycker synd om ungdomar och att han tror det måste vara så svårt med all arbetslöshet. Sen pratade vi om ost. 

Trots sin situation är det andra han tänker på. Han ser inte sin situation som svår. Det är synd om ungdomarna mer säger mannen. 

Det är väldigt fint av honom på många sätt.