Återigen, återgiven inte givet.

Jag är tillbaka.

Fast inte på banan riktigt.

Tre universitetsdagar och jag är ganska slutkörd.

Men, jag hängde med.

Jag förstår.

Det känns som om det kan funka.

Det sitter en äldre man på en stol framför mig. Han har en kundvagn med sig in.

Vi sitter vid samma fönster båda två. 

Baristan talar med honom, han är uppenbarligen en stamkund.

Han har varit frånvarande en vecka,

sjukhuset har han varit på.

Problem med hjärtat, vatten i lungorna och benen.

Han måste ringa hemtjänsten,

annars kommer han inte hem,

han orkar inte bära sin matkassar han har i kundvagnen. 

"På sjukhuset blir man bättre, sen kommer man hem, blir sämre, och får åka in till sjukhuset sen igen."

Fast det tar så lång tid för dem att komma ibland, hemtjänsten alltså. Ibland flera timmar. Men han väntar ändå med att ringa, för han måste vila ut en stund först.

Han säger att det inte gör någonting om han dör. Det blir bara mindre kaffe sålt då. Ingen kommer sakna honom. 

Det är sådant här som bevisar att man inte är ensam om att känna sig ensam. Även ett bevis på att det finns de som är ensamma, men de har trots allt kanske en anställd på ett fik, som ser den varje dag, och trots allt kanske har en vänskapsrelation med den ensamme.

Vi talade en stund, den äldre mannen i och jag. Jag berättade om universitetet och vart jag kommer ifrån. Mannen sa att han tycker synd om ungdomar och att han tror det måste vara så svårt med all arbetslöshet. Sen pratade vi om ost. 

Trots sin situation är det andra han tänker på. Han ser inte sin situation som svår. Det är synd om ungdomarna mer säger mannen. 

Det är väldigt fint av honom på många sätt.

Det nya

Idag satte jag mig i en fullpackad bil.
Körde 27.4 mil nästan nonstop utan större missöden eller problem.
Sen bar jag och kånkade så många väskor att jag knappt kan räkna dem.
Sen var jag tvungen att säga hej då.
Krama om mamma och lillebror, med tårarna brännande innanför ögonlocken.
Tog den sista väskan över axeln och gick upp till mitt nya rum som är fullt av krusiduller och snirklar.
Satte mig på en stol vid fönstret och lät de där tårarna fria en stund.
Sen kom Mevelyn.
Då blev allt lite bättre.
Vi hade uppackningsparty och dansade samtidigt till Mary Poppins Soundtracket.
Sen åt vi, sen fortsatte vi med ombonandet, sen åt vi smält kladdkaka och skrattade och nu
ska jag försöka sova i ett rum som tydligen ska spöka.
Det känns så overkligt allting.
Har längtat så länge efter det som skulle kännas så bra.

Och trots allt så saknar jag ihjäl mig efter mamma.

Räknar ner

I morgon får jag ett brev jag väntat på så länge.
Allt jag behöver finns där.
Det är en av de sista bevisen på att det faktiskt händer.
När jag om 22 dagar sitter i bilen, så är det det sista beviset.
Bekräftelsen på misstankarna blir om exakt 22 dygn då jag sitter där i mitt nya hem i ett halvt kaos,
och känner det på riktigt.
Just nu undrar jag fortfarande om det är på riktigt.
Ska förresten på i ett av de finaste rummen där.
"Dalarna".
Ska bli så himla fint.
Och på kvällen ska vi mumsa på scones och säga Hej! till varandra.

Är lycklig inombords.
Just nu.

Utombords är jag mest frustrerad och arg.
Lättretlig, irriterad och arg.
Ingen god människa.
Jag menar inget ont.
Jag orkar bara inte.
Är tonåring utåt, vuxen som fan inuti.

En faktiskt fantastisk födelsedag

I fredags blev jag nitton.
Inför dagen kände jag mig mest orolig och nervig av mig.
Födelsedagar brukar inte alltid vara så roliga baserat på min erfarenhet de senaste åren.
Men jag slutade min födelsedag bättre än någonsin, full av lycka och eufori.
På morgonen fick jag presenter såsom Tranströmer's diktsamling, en fin röd vete-värmekudde och lite annat småplock.
Sen öppnade jag presenten från L som kom på posten dagen innan.
Världens sötaste ring med två små fåglar på,

Sprang förbi fikafabriken, och när de fick reda på att det var min födelsedag så sjöng de alla födelsedagssånger de kunde komma på. Ganska fint faktiskt, de sjöng bra, bättre än familjen på morgonen. Föredrar tvåstämmigt framför trestämmigt känner jag.
Sprang förbi Herr C på stan, och sen hamnade vi bredvid varandra på bussen.

Hemma lekte jag mest runt och dansade till Arken. Sen gjorde jag mig fin fin med nya skjortan på och drog på mig bästa dansconversen, mötte C och K i stan för att dra till Satin och dansa.
Herr Schlegel skulle så passande vara där just på min födelsedag.
Jag var nära på att falla sönder av nervositet och panik när vi var där, men C och K plockade upp mig och fick mig att må bra, och när jag och K väntade på C utanför damrummet stod plötsligt Herr Schlegel där i svart och grå randiga kostymbyxor med sina vinylboxar i händerna när jag vände mig för att kolla mot entrén. Han tittade på mig nästan sådär i ögonen som Herr Salo gjorde en gång och sen förstod tjejen i inträdet att det var han som skulle vara där för att spela musik. (Hur sjutton nu hon kunde missa det).
Sen försvann Sylvester in till det andra dansrummet och efter en stund öppnades dörrarna till den delen av Satin där den bra musiken skulle dansas till denna kväll.
Så vi dansade på och tog en del välbehövliga pauser.
Till sist var vi tvungna att gå, för min buss gick vid halv två tiden.
Men så fina som C och K är fick de mig att gå till Sylvester och säga hej till honom.
Han var himlans trevlig, K tog kort på oss då han poserade så fint, vi växlade några ord och jag sa grattis i efterskott. Sen studsade jag till garderoben med C och K efter mig och tog mig ut i kylan med ett fånigt leende på läpparna. På bussen hem fällde jag några tårar av lycka och kände att bättre födelsedag kan jag inte önska mig.
Kom hem två, letade efter nyckeln, gick in, klädde av mig, åt lite och ramlade sen ner i sängen.
Somnade vid 4 tiden någon gång.

Sen har helgen mest bara varit.
Idag vaknade jag med halsont, sjukanmälde mig och somnade om.
Vaknade tre.
Har hunnit vara kreativ också.
Målade verkligen länge en stund.

Funderar starkt på att skriva till Herr Schlegel och tacka för att han kom till denna lilla stad och förgyllde min födelsedag, men jag är fortfarande lite starstruck och jag vet inte riktigt vad jag ska skriva ännu.
Vill ju inte skrämma slag på fina Sylvester.

Oh, it´s just another manic monday

Faktiskt inte.
Trots att jag sov lite för länge i morse.
Nästan föll ihop mitt under dagen under en lektion.
Trots att det var måndag, känns denna dag väldans bra.
Trots vissa tids-pressade stunder, de spelade visst ingen roll idag.
Skolan bara flöt på.
Hade dessutom en hel del härliga moments tillsammans med K och C.
Fnissig dag. Minst sagt.

Hemma har jag inte haft några "måstegörasidagannarskapsejsarallt" att göra.
Synkroniserade ipod och iphone.
Fyllde i kalendrar.
Kollade Pan Am.
Skrev en liten lista.
Dansade runt en stund. 

Kan nu för ovanlighetens skulle njuta av en VARM kopp te.
Måste inte absolut plugga idag, så jag skippar det.
Det är ju ändå tisdag i morgon.
Är i skolan vid sådär 08.00-tiden. Kommer hem efter 18.00
Samhällskunskap
Fysik
Svenska
CAD
Engelska

Nej just i kväll behövs det inget plugg med tanke på tisdag.

Njuter av te, och ska skriva och måla istället.
Känner inspirationen.

Snart börjas det om igen

Om några dagar är det ett nytt år.
Hej då 2011, jag kommer sakna typ 10-15% av dig, resten är bara att glömma.
Har mött så många fina människor detta år.
Tappat några också.
Har inte vunnit mot kärleken.
Har klarat mig igenom det mesta.
Arken är borta. Finaste Ola finns kvar ändå.
Texterna och trösten. Jag klarade den apocalypsen.
Den ende sorgen är att jag aldrig kommer kunna stå där vid kravallstaketet igen med andra
Angelheads och dansa som om morgondagen knappt inte fanns. Att få känna sig så fri igen.
Sorg finns inte då, den kommer sen oftast. Men den betyder ingenting.

Just nu är det jullov.
Sov till halv två idag.
Gör mest ingenting på dagarna.
Ska laga mat idag.
Sen ska jag gräva ner mig i böckernas värld.
Eller kolla på supernatural...

Som Lisa sa: Jonathan gör det bäst

Herr S

...och en annan flott anledning för dig att vara glad, 

är blotta tanken på vilken fin medmänniska du är, 

och att du ständigt, 

genom att uppenbara dig för andra, 

sprider ljus in i folks hjärtan.. 

får liksom tillvaron att vara poetiskt doftande!