Att få vara sig själv

Hej Världen!
Idag är jag nere och inte ett dugg pepp på något.
Jag har varit nere sen i fredags, den dagen var ett riktigt bakslag. Jag hade huvudvärk efter fysiken, vilket är skumt på ett sätt eftersom vi har el-lära och vi testade hur långt det skulle räcka om vi alla höll handen i en ring och laddade upp lite ström och vår lärare liksom skickade den vidare i ringen. Första gången kände jag inget. Andra gången kände jag hur strömmen gick upp genom min vänstra arm upp till axeln. Läskig känsla.
Tredje gången kände jag en stöt i handflatorna på  båda sidor när jag fick den från min klasskompis och gav den till min klasskompis på andra sidan. Usch. Sen när jag satte mig kände jag att jag hade en liten molande huvudvärk och på kvällen var den extremt jobbig. Jag låg hela natten och kunde knappt sova. Jag tog en värktablett på eftermiddagen men den hjälpte inte länge. Dessutom kände jag mig grymt febrig hela kvällen.
Men kvällen blev lite räddad ändå. Jag lånade en en japansk tecknad film som heter "Spirited away" på skolbiblioteket. Det är en av de bästa filmer jag någonsin sett.




Även om man inte brukar kolla på manga och anime filmer så är denna faktiskt riktigt bra. Jag tänkte första att en tecknad film inte kan vara så bra, men detta är helt klart den bästa film jag sett på länge. Den är så magisk och fantasifull.

Resten av helgen har varit konstig ändå. Jag känner mig inte som mig själv längre. Jag önskar att jag skulle kunna skriva om det här fullt ut men det känns inte så bra.

Det är bara så svårt i livet att vara sig själv över huvudtaget. Jag är inte mig själv när jag är med människor jag inte känner mig trygg med. Jag är heller inte mig själv eftersom jag inte känner mig trygg i min egen kropp och inte har särskilt mycket självförtroende alls. Jag har alltid varit den som ställer upp för andra. Hjälper dom när dom mår dåligt. Jag har varit en vikarie när andra kompisar inte är tillgängliga, vilket inte var kul, men det var så jag fick vara med. Jag har aldrig haft någon riktig vän i skolan, och jag har oftast få klara mig själv. Därför vet ingen vem jag är.
 Det är likadant hemma, min mamma vet ingenting om mig, för vi pratar ju aldrig med varandra, förutom vissa få tillfällen och när hon ska tjata på mig om att jag ska träna hela tiden. Jag vill träna, men det sitter också i mitt självförtroende och hon gör det inte bättre med sitt tjat. Det skulle vara så skönt att få göra själv någon gång. För jag vill, men hon tar verkligen död på viljan, och om hon aldrig slutar tjata kommer jag ju aldrig växa. Jag är snart 18 år och jag ska faktiskt klara mig själv.
Jag är mycket mer vuxen en andra i min ålder. det har jag alltid fått höra, men hon fattar det inte. Vill hon inte att jag ska växa upp eller?Dessutom, bara för att hon gick i skolan, tränade och hade ett jobb när hon gick i gymnasiet behöver väl inte jag göra det? Jag kan ju inte vara någon exakt kopia av henne heller. Bara för att hon orkade behöver väl inte jag orka. Tider förändras, att vara tonåring då är inte samma sak som att vara tonåring då. Men det verkar hon inte hitta en enda artikel om, bara om träning, och dom ger hon till mig för att jag ska läsa dom. Jag kanske borde börja bomba henne med artiklar. Om hon gör det kan väl jag det.

Få inga dumma tankar nu om att jag hatar min mamma eller något. Jag älskar henne, det gör jag verkligen. Hon betyder verkligen mycket för mig, men det är svårt för henne att första ibland. Sen förstår jag att hon tycker jag är sur, men är det så konstigt? Hon är ju inte på bra humör alla gånger, och det kan väl inte jag heller vara? Jag har också känslor, och jag är ju enligt reglerna fortfarande en tonåring.