Idag satte jag mig i en fullpackad bil.
Körde 27.4 mil nästan nonstop utan större missöden eller problem.
Sen bar jag och kånkade så många väskor att jag knappt kan räkna dem.
Sen var jag tvungen att säga hej då.
Krama om mamma och lillebror, med tårarna brännande innanför ögonlocken.
Tog den sista väskan över axeln och gick upp till mitt nya rum
som är fullt av krusiduller och snirklar.
Satte mig på en stol vid fönstret och lät de där tårarna fria en stund.
Sen kom Mevelyn.
Då blev allt lite bättre.
Vi hade uppackningsparty och dansade samtidigt till Mary Poppins Soundtracket.
Sen åt vi, sen fortsatte vi med ombonandet, sen åt vi smält kladdkaka och skrattade och nu
ska jag försöka sova i ett rum som tydligen ska spöka.
Det känns så overkligt allting.
Har längtat så länge efter det som skulle kännas så bra.
Och trots allt så saknar jag ihjäl mig efter mamma.
