På påfarten

I världen utanför regnar det idag.
I min värld är det soligt, med lite små moln. Spänningshuvudvärken och den lilla oron skymmer solen lite grann.

Men idag har jag fått beröm.
Köpt något fint.
En pennkjol och något klarorange.
En svart bred hatt som skyddar mot mycket och andra.
En sojalatte på det.
Känns fint.
Flyr åskan i stan och drar ut i vildmarken igen.

Har spenderat en kvart på en påfart nu.
Bilkö, spännande att se hur polisbilen som har bråttom ska kunna ta sig fram.

Har hunnit skriva en hel del nu.

Räknar ner

I morgon får jag ett brev jag väntat på så länge.
Allt jag behöver finns där.
Det är en av de sista bevisen på att det faktiskt händer.
När jag om 22 dagar sitter i bilen, så är det det sista beviset.
Bekräftelsen på misstankarna blir om exakt 22 dygn då jag sitter där i mitt nya hem i ett halvt kaos,
och känner det på riktigt.
Just nu undrar jag fortfarande om det är på riktigt.
Ska förresten på i ett av de finaste rummen där.
"Dalarna".
Ska bli så himla fint.
Och på kvällen ska vi mumsa på scones och säga Hej! till varandra.

Är lycklig inombords.
Just nu.

Utombords är jag mest frustrerad och arg.
Lättretlig, irriterad och arg.
Ingen god människa.
Jag menar inget ont.
Jag orkar bara inte.
Är tonåring utåt, vuxen som fan inuti.

Livet bara går

Dagarna går.
Jag känner mig gammal.
Det är jättesuperlängeväldigtmegalängesedan jag tog studenten.
Gör ingenting mest.
Var i Göteborg en stund.
Var lycklig och det pirrade inom mig,
inte bara i karusellerna på Liseberg.
Sen var det jobbigt att åka hem.
Ångesten sa Hej! Jag har saknat dig.
Jag försökte fly undan den igen och tog första klass.

Hemma var okej en stund, och nu är de vanliga problemen tillbaka.

Göteborg, min älskade, vi ses snart igen.